I måndags och igår tog jag det lungt. Folket i Saxdalen har en lite rolig tradtion när det gäller valborg. Barnen i skolan gör en jättestor snögubbe och sedan åker de genom byn med den i en traktorkortege. Sedan samlas alla i byn (och en hel del ifrån Ludvika också) nere vid sjön och ser på när de bränner snögubben på en jätterishög, detta sker för att man nu bränner bort vintern och välkomnar våren.

Jag var först lite osäker på var brasan var (saxdalen är visserligen inte så stort, men jag skulle mycket lyckas gå vilse och hamna på fel plats), så jag bestämde mig för att följa efter en liten barnfamilj. Det var bara det att de gick så långsamt att jag hela tiden kom ikapp dem och till slut gick jag bara tio meter bakom dem. De undrade säkert vad jag var för skum typ med vit mössa och röd jacka, som inte visste vart jag skulle någonstans. Så jag gick förbi dem och sedan såg jag alla bilar och då var det inte så svårt att lista ut var brasan var. Det var roligt att bränna snögubben och så sjöng Saxdalens manskkör och så var det fyrverkier. Förra året på valborg befann jag mig i ett flygplan på hem till Sverige och hade inte en tanke på vilken dag det var.

Idag har jag varit ute och sprungit. Det har blåst en hel del de senaste dagarna och jag avskyr att springa när det blåser. Så jag hade kollat SMHI:s hemsida och sett att det inte skulle blåsa så mycket vid åttatiden på morgonen. Därför gick jag upp vid sex för att hinna äta frukost och smälta den innan jag gav iväg. Jag sprang nio km på asfalt och det gick bra, det lite blåsigt ibland men inte farligt. Men alltid när jag springer en mil så får jag ont i höften, jag vet inte om det är någon nerv som kommer ikläm eller om jag är ostretchad, men det göra ont i alla fall. Jag hade tänkte springa på vägen hem också, men när jag vände fick jag gå istället. Jag gick i rask takt så jag fick i alla träning, men det gjorde ont i höften.

 Jag hoppas verkligen att jag ska kunna genomföra Göteborgsvarvet, det vore jätetråkigt att behöva bryta efter en mil för att jag har ont i höften. Jag ska försöka yoga och stretcha dem tre veckorna som är kvar så att det i alla fall inte beror på höften om jag inte klarar loppet.

När jag kom hem satt jag och skrev en stund och sedan åkte jag in till Ludvika. Jag hade nämligen äntligen bokat tid för massage av nacke, axlar och rygg i en halvtimme. Och det var underbart kan jag säga! Jag har varit stel i axlar och nacke i minst fem år, men nu ikväll så känner jag mig helt avslappnad. Jag kan vrida på hela huvudet och se mig över axeln, det gick bara halvvägs förut. Massören (som dessutom visade sig vara Linneas sambos kusin...) sa att jag var väldigt stel, men att hade han lyckats få bort de värsta knutorna. Han sa att det räckte om jag kom tillbaka om en månad, vilket jag verkligen kommer göra. När han var klar kände jag mig helt mjuk och mosig och det var rätt skönt att komma hem och vila sig. 250 kr för en halvtimmes underverk var väl investerade pengar.

Och för ett år sedan idag kom jag hem från Nya Zeeland, det känns rätt ofattbart. Det är konstigt att det har gått så fort, men också att jag faktiskt har varit där. Nu får jag börja påminna mig om hur det var och vad jag gjorde. Och så här i efterhand är jag imponerad av mig själv att jag reste dit.

Nu ska jag vila och jag tagit ledigt imorgon med, bara för att vila efter massagen. Inte för att jag har blivit bokade något, folk verkar helt plötsligt ha blivit väldigt friska och inte vilja ha semester heller. Så än så länge har jag inget i helgen heller, så jag får väl städa och skriva då.